Hi,
Somehow.. i felt like i just had to get it out of my system.
For the last 8-9 days we have had my mom and her comming husband John visiting, and its been both educational, wonderfull and something i have been looking forward to... i live close to 1300 km away from my family, so when i finaly see them - i enjoy it alot.
Their visit this time, was not as i had planed.. i had planed to give them (and ourself) a vacation, but instead, we ended up working (doing a new kitchen.. new hall.. etc.), and i hope.. that they both know how gratefull we are for their help.
Today.. came the day of hell.. well.. at least in my mind.. it was time for them to return to Denmark.
And while it offcourse is nice to be alone, and to be able to pussle around and get those small things done.. i also hate it.. i hate that they had to leave.. that.. hate.. get stuck like a stone in my throat.. it feels like it want to pop-out every time i say something.. i mean.. i'm not a mommys-boy.. but maybe its the part that they live so damn faar away.
Malin is running around outside working her ass of to make the house look good.. and i should go and help her.. but i feel so .. NOT motivated..
Anyone ever had that feeling where they want to lock themself in a dark room and just be in a bad mood ?.. maybe just for an hour or 12 ?
time todo something constructive.. or atleast try...
L.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Jodå, många gånger vill jag låsa in mig i ett mörkt rum, vara ifred, tycka synd om mig själv gråta och skrika. Dock aldrig i samband med att föräldrar åker hem. Det är snarare då jag kommer fram, det är DÅ jag villl vara kreativ, ingen kan stoppa mina ideer och komma med råd som de tror är bättre :) För såna är föräldrar, både dina och mina och förmodligen de flesta andra. Sån kommer jag själv bli antar jag. Just av den anlednignen tycker jag det är så fantastiskt skönt att man inte bor i samma stad som ens föräldrar. Tänk på det här också - om vi vill träffa dina föräldrar så kan vi göra det, vi kan åka dit - förstå att vi var dit i julas sist - till min mamma var vi midsommar - FÖRRA året - det min kära, känns lite kasst av oss. Eftersom hon bor ca 1 timma bort.
Cheer up! Vi ska på picknick
jag har också världens separationsångest. Tack och lov bor mina föräldrar nära, men Taus släkt (precis som din) bor ju lååångt härifrån. Tycker det är lika tråkigt och jobbigt varje gång dom åker hem efter att dom hälsat på oss. Sista var det ju Aslak och Alexander som vart och hälsat på,och Alexander stannde ju tre hela veckor. När de åkte hem känndes det så tomt och jag hade världens klump i halsen. Och då är det inte ens min EGEN familj det gäller. Förstår precis hur du känner, jag skulle aldrig klara att bo flera hundra mil ifårn min egen familj. Du får i alla fall trösta dej med att det går över efter några dagar, och då kan du börja se framemot nästa gång ni ska ses istället!
Cheer up!
Vem har inte lust att låsa in sig i ett rum o aldrig komma ut igen? Jag känner igen det både titt som tätt; ex. som nu när man är på semester och ska ha ett happyface inför alla..
Det är inte så lätt!
Men ni är ett fantastiskt par, du och Malin! Kärleksfulla och ömsinta!
Grattis en dag i efterskott till er bröllopsdag!
Tråkigt då dom åker förstår det. åh jag kan förstå att man inte alltid är motiverad att ta tag i saker i huset det kan stå en upp i halsen ibland. Tycker ni jobbar på otroligt bra. //Helena
Men jag förstår precis hur du känner. Jag bodde 100 mil från min familj i tio år och det var jättejobbigt ibland. Speciellt runt födelsedagar, påsk och andra högtider. Nu då Anders har flyttat upp hit så kommer han att bo 100 mil från sin son och 130 mil från resten av sin familj och det kommer nog att bli tungt för honom.
Men håll ut, för om några dagar kommer du att få fullt upp med lilltjejen och kan ösa all din kärlek över henne!
Post a Comment